Santiagoleden

Efter 1,5 års väntan är det äntligen dags. Ryggsäcken packad, fysiskt och mentalt förberedda, tar vi pendeltåget till Göteborg för att fortsätta till Landvetter med flygbussen och SAS planet till Barcelona. Äventyret kan börja.

Efter en extra dag i Barcelona på grund av försening av min väninnas ryggsäck tar vi bussen till tjurfäktarstaden Pamplona. Med på bussen finns tre norska kvinnor som vi sedan delar en taxi med. Vi åker till byn Ronchesvalles som är vandringens startpunkt. Denna ort består av tre byggnader, två hotell och ett före detta kloster som fungerar som härbärge. Ronchesvalles ligger 952 m över havet, vid foten av pyreneerna på Spanska sidan. Luften är hög och aningen kylig. På kvällen äter vi en pilgrimsmeny tillsammans med folk från andra europeiska länder.

Vi sover i en sovsal med säkert över hundra personer. Det är bara att stoppa in öronpropparna och säga godnatt. Morgonen är kall och daggen gör oss våta. På med regnjackan. Vandringen har börjat och det går mestadels nerför. Efter 27 km och ett antal timmar senare kommer vi till Larrasoana. Där träffar vi folk från USA, Norge och Schweiz och ett par länder till. Efter en tallrik pasta med tomatsås och en halv flaska vin är det dags för sängen. Jag konstaterar att min kropp mår prima.

När vi vaknar är det midsommarafton och vandringen fortsätter till Pamplona. Nu har vi tid att se lite av denna vackra stad. Det är en vecka kvar innan tjurrusningen och förberedelserna märks. Vi går en mil till och tar in på ett härbärge där vi träffar två svenska kvinnor som slagit följe med två män från Tyskland. Där dyker det också upp ett gift par från Norge, Tillsammans firar vi midsommaraftonskvällen på en restaurang.

Nästa dag är det varmt och vi går fel i ca 5 km. Missade den gula pilen -.som visar vägen. Det gäller att inte släppa taget om dem. De kan vara målade på husväggar, stenar och asfalt. Numera finns det också modernare skyltar sponsrade med EU-pengar. Dessa pengar går också till att restaurera vägar och katedraler. Jag somnar gott efter den heta dagen, trots att öronpropparna inte helt stänger ute den närliggande mannens högljudda snarkningar.

Men så är det att vandra caminon eller Santiagoleden som den också kallas. Du får inte ha krav på bekvämlighet eller att lampan måste vara släkt eller att det är för varmt eller för kallt i sovsalen. Men är inte det lite av utmaningen också, att finna en acceptans i det som är. Undrar var Heliga Birgitta sov?

Vandringen fortsätter, naturen varierar, det är småsten, stora stenar och grus. Lummigt och grönt och dikena kantas av den röda vallmon och blåa klinten. Det doftar rosmarin och andra vilda kryddväxter. Vi går genom Riojas vin-dalar, passerar motorvägar, kostigar och lapptäcksliknande åkrar. För det mesta skiner solen. Vissa dagar visar termometern på 33 grader varmt.

Jag kommer mer och mer ner i kroppen och ögonblick av fullständig närvaro infinner sig allt oftare. Dagarna flyter in i varandra och jag tappar tid och rum. Det spelar ingen roll om det är måndag eller lördag, alla dagar är lika. Jag behöver inte ha koll på någonting och jag tillåter mig att njuta av allt detta. Jag tittar minimalt på klockan och vet faktiskt inte alltid vilket datum det är. Det går dock inte att missta sig på söndagar, då är allt stängt. Det gäller att ha handlat mat dagen innan annars kan det vara svårt att få tag i något att äta. En bocadillos går väl alltid att uppbringa, men är det något du tröttnar på efter ett tag, så är det, det vita brödet. Det får bli ännu en burk tonfisk, Vet inte hur många burkar av den varan som gick åt men det var ganska stora mängder.

Efter nio dagars vandring kommer vi fram till San Juan De Ortega. Det är ett gammalt kloster som är känt för att prästen bjuder på löksoppa. Ja, det är ett speciellt ställe. Löksoppan liknar snarare vitt bröd i buljong. Det är mycket enkla faciliteter och faktiskt enda stället där det inte finns varmt vatten i duschen. Där träffar vi Peter från Michigan som vandrar för andra gången. Han kommer att bli vår kyrkliga ciceron och följeslagare ett antal dagar.

 Vandringen fortsätter i varierad terräng och ibland är den smått tråkig. Vägen in till Burgos går utmed landsvägen och ett långsträckt industriområde. Detta är en mindre trevlig vandring. Väl framme möts vi dock med häpnad av den sagolika katedralen.

Utmed vägen blir det en och annan kyrka och mässa som vi besöker. Leons gotiska katedral är en vacker byggnad och prydd med underbara mosaikfönster. Som sanna pilgrimer tar vi nattvarden i Leon och nog får det mig att fundera på hur sann kristen jag är. Självklart är jag andligt intresserad och ser många bibliska berättelser som intressanta sagor och vägledande, likväl som det buddhistiska synsättet tilltalar mig. Jag har min tro på att vi har alla svar inom oss och att det finns en gudomlig kraft som vi har tillgång till -  om vi öppnar oss för den.

Kanske är det den kraften jag är i kontakt med när jag är   i den lilla stenkyrkan i byn Rabinal Del Camino. Det är en vitkalkad kyrka med en guldbelagd Kristus staty vid altaret. Den visar Jesu lidande på korset. Lidandet har blivit en följeslagare de sista dagarna. Varför ska människan lida är en fråga jag brottas med utan att förstå eller finna ett svar på. Efter ett sista besök i kyrkan får jag då äntligen svaret. Vänd mot Kristus statyn omsluts mitt hjärta av ett lugn och inom mig kommer svaret, att vi lider inte för vår egen skull utan för andras. Precis så som Jesus led för oss. Lidandet en annan människa genomgår påverkar omgivningen -  exakt hur är förstås olika - men det finns en mening med det och kanske är det upp till varje person att ta reda på den djupare anledningen. Kanske behövs lidandet för fortsatt växande och utveckling. Jag blev nöjd att ha fått ett svar. Ska senare ta mig an en djupare analys.

Tidigt nästa morgon fortsätter jag vandringen själv i några dagar. Det går mycket uppför. Naturen är sagolikt vacker. Det är höga berg och djupa dalar. Hela landskapet är målat i lila och gult .Jag kommer så småningom till korset som kallas "syndernas förlåtelse". Det är jag och en till som är där. En ung kille, som senare presenterar sig som Andrew, från Tyskland. Andrew lägger ansiktet i händerna och gråter. Vi sitter ett par meter ifrån varandra och en känsla av samhörighet infinner sig. Det är en fin känsla och den känslan bär vi nog båda med oss, för varje gång, då vi senare under vandringen möts infinner sig en förnimmelse av beröring. Det behövs inga ord, vi ler och vet.

Det smärtar i min vänstra lilltå. Det gör jätteont. Jag läser följande på en mans t-shirt, "no pain -  no glory". Jag tar till mig det och trampar vidare.Jag har känning av tån i flera dagar. Som tur är - är terrängen av den kvalitet att jag kan gå i sandaler, vilket gör att tån börjar läka så smått. Jag förstår inte var all kraft kommer ifrån. Vissa morgnar går jag en mil utan att ha ätit någonting. 

Efter en vecka har min tå läkt, Den ser i och för sig inte klok ut, men den smärtar inte längre.

Efter många mil och dagar kommer vi - nu är min reskmrat på igen - så småningom in i regionen Galicien. Landskapet påminner om Österrikes natur. Det är svalare och det regnar vissa dagar. Efter en dagsetapp på 3 mil når vi Ocebeiro. Det är ett mysigt litet ställe med massa turister. Härbärget visar sig vara fullt. Här står vi med regnkläderna på och det är sena eftermiddagen. Vad gör vi. Fortsätter en mil till utan garantier på sängplats, sover ute , kanske kan vi sova i kyrkan. Vi diskuterar med andra pilgrimer. En del tar taxi till nästa ställe. Vi springer runt smått irriterade och blir ännu våtare. Till slut enas vi om att ta in på hotell och som tur är finns det ett rum kvar. Natten är räddad. Vi äter en rejäl måltid på kvällen och dricker gott vin. Somnar under lakan. Det var ett tag sedan sist.

Nästa morgon efter en frukost på ett cafe fortsätter jag vandringen ensam. Det blir 4 mil den dagen. Efter någon timmas vandring träffar jag Richard från Österrike. Vi slår följe och tillsammans kämpar vi oss fram i lätt blåst och regn. Vi fikar på ett ställe där det sitter en hippiliknande typ och tvinnar band i olika färger. Han dricker rött vin och kastar då och då ett öga på en film med Arnold Swartesnagger. Till min förvåning säger han på Svenska "Hur mar du". Det visar sig att han haft en svensk flickvän en gång i tiden.

 Vi fortsätter vandringen mot Sarria. Richard börjar flåsa mer och mer och undrar om alla kvinnor i Sverige är lika starka som mig.Jag påminner honom om att Anja Persson och Pernilla Wiberg är från Sverige. Han skrattar och förstår. När dagen är till ända somnar jag gott med väldigt trötta ben.

Nästa dag blir det sovmorgon till kl 07.15. Många gånger börjar vi vandra klockan sex på morgonen. Det är skönt att komma iväg tidigt. Du får se soluppgången och slipper vara i den heta värmen alltför länge.

Ju närmre vi kommer Santiago de compostela desto mer folk är det som vandrar. Ibland är det nästan trångt utmed caminon. Jag småskrattar och undrar vad det är som får mig att gå upp klockan fem på morgonen under semestern och vara långt ifrån hav och bad. Ta på sig ett par varma kängor och bära en 7 kilos packning på ryggen. Svaret är frihet. Att bara vara. Du slipper välja vad du ska ha på dig, inget smink, inga måsten eller en massa prylar att hålla reda på. Du är ett med naturen och ett steg närmre dig själv. Inte en enda gång känner jag att jag vill ge upp, eller att jag hellre vill stanna kvar i sängen. Både kropp och själ är inställda på den dagliga rutinen som vandringen blivit.

Jag kommer fram till Portomarin vid lunchtid. Där blir det ett kärt återseende med fransmännen som vi inte sett på över en vecka. Vi kindpussas och den äkta glädjen går inte att ta miste på. På kvällen äter vi en pilgrimsmeny tillsammans med Belgaren Sigvard som jag träffade dagen innan. Vi delade våningssäng på härbärget.

Nästa morgon fortsätter vi till Palas De Rei. Nu är det bara 67,5 km kvar. Många kända ansikten är här. Men vart har Peter tagit vägen. Honom har vi inte sett på länge. Han ligger bakom oss i alla fall , det vet vi. Det blir en gemenskap även om man inte känner varandra så väl. Har man inte setts på ett tag så infinner sig en saknad och undran.

Sista dagens vandring, benen går av sig självt. Vädret är perfekt. Terrängen är lättrampad och jag skenar fram de sista fyra milen. Den sista milen är dock lite trög, känns som om jag går och går men aldrig kommer framåt. Har hört ryktesvägen att det är fullbokat på härbärgena i Santiagos centrum, vågar därför inte fortsätta mot stan utan tar in på härbärget som ligger tre km innan. Här doftar det rökelse. Efter en stunds vila och en renande dusch går jag in till stan. En pirrande känsla infinner sig. Katedralen i sikte och målet är nått. Nu har inte katedralen i sig varit målet - utan vägen.

Solen skiner fortfarande.

Nästa dag kommer Ellen, mitt vandringssällskap och många andra kändisar. Det är mycket turister och många souvenirbutiker i Santiago. Jag köar för att få mitt diplom. Där står det på latin att jag vandrat El Camino. Det blev en sträcka på 78 mil. En sträcka som gick över förväntan bra. Jag konstaterar att min kropp är stark. Den har verkligen burit mig fram genom dessa mil och klarat alla sträckor galant.

Efter ytterligare en dag i Santiago de compostela och ösregn från morgon till kväll, sätter vi oss på bussen till Madrid för att två dygn senare ta flyget tillbaka till Sverige.

Nå, är jag då en äkta pilgrim.  Det jag vet är att jag är en modern pilgrim i alla fall - med tillgång till mobiltelefon och internet.

BUEN CAMINO

2007