Från porto till Santiago de Compostela

             En inre resa på

            den yttre vägen            

En bra fråga är - hur det kommer sig att jag än en gång tar på mig mina kängor (nysulade) för att transportera mig genom skogar, gator, åkrar, uppförsbackar och diverse annan terräng, för att på nytt nå den mytomspunna staden Santiago De Compostela i Spanien. Detta under några heta sommarveckor i slutet av juni och början av juli. Kan man älska att lida, ja rent utav finna en njutning i det. Den frågan ställer jag mig efter tredje dagens vandring som är en tuff etapp med stark sol och med terräng som är smått krånglig. Vi går och går, blodsockret sinar och först mot kvällen är vi framme vid härbärget. Då har redan Spaniens match mot Portugal börjat. Det är nämligen fotbolls VM som dessutom spelas Spanien. Det blir som en extra krydda.

Efter tre mil i den varma hettan, undrar jag om det verkligen var lika jobbigt för tre år sedan och börjar beundra mig själv med tanke på att jag då gick 78 mil. Egentligen borde de här 26 milen vara rena barnleken. Nu tillhör jag dem som hävdar att en sådan här vandring inte är eller ska vara en fysisk prestation. För om du lägger bort alla tankar på att vara duktig och att du måste prestera och alla förväntningar på att du måste nå ett mål, så klarar även den "svage" (missförstå mig rätt) vandringen. Alla gör vi den på vårt eget sätt. De som vandrat flera gånger säger att ingen vandring är sig lik. Det stämmer. Den här vandringen kändes helt annorlunda. Inte så mycket för att det var en annan sträcka -  utan det var min erfarenhet som spelade roll. Och självklart var det mentala bagaget ett annat den här gången. Jag visste vad som väntades, även om jag tydligen glömt hur varmt det kunde vara. Jag kom mycket snabbare ner i kroppen och tog det lugnare.Jag läser i mina dagboksanteckningar: "Jag älskar  enkelheten och friheten det här ger. Att använda kroppen ger näring till själen, mitt psyke stabiliseras och fötternas trampande i jorden ger kraft och energi."

Terrängen och vegetationen är lik den i Spanien. Vi vandrar genom vingårdar och eucalyptus skogar. Vi kommer nära ortsbefolkningen och träffar många hjälpsamma människor. Ett kärt minne är från den lilla byn Vilharinho, där vi skulle sova efter första dagens etapp. Det var söndag när vi kom dit och likt Spanien så har portugiserna också stängt det mesta den dagen.Härbärget vi ska bo på är litet -  endast fyra bäddar. Läser i min engelska guidbok att nyckel hämtas på apoteket men är det söndag så finns den på bensinstationen. Efter att ha hittat härbärget och apoteket som förstås var stängt, letar vi upp bensinstationen. Den fungerar också som pub och där sitter ett helt gäng av byns manliga invånare. De kan inte engelska och vi kan inte deras språk -  så det blir till att plocka fram händerna och börja gestikulera. På bästa sätt försöker vi förklara att vi vill ha nyckeln till härbärget.Det är många som börjar engagera sig och med spetsade öron går det att höra, att ordet farmacia nämns från flera tungor. Vi skakar på huvudet som en förklaring till att det är stängt. Efter mycket gestikulerande och oförstådda ord av båda parter, visar det sig så småningom att apotekaren är på puben. Vad glada vi blev. Han tecknar åt oss att gå till härbärget medan han dricker upp sin öl. Och så gör vi. Han kommer efter en stund cyklande med nyckeln och en stor påse nyplockade plommon. Han berättar med teckenspråk att han vandrat leden fem gånger och cyklat två. Plötsligt har vi något gemensamt med denna främling - något som knyter ett band mellan oss. Han är trevlig, önskar oss lycka till och vi tackar för hans generositet och innan mörkret lagt sig helt sover vi.

Efter att ha brottats med en mygga hela natten - ja tänk att det kan bli en så tuff match mot en sådan liten varelse - kommer vi igång runt halv sju morgonen därpå. Vi vandrar iväg i lätt dimma.

Ett annat kärt minne är mötet med mannen och kvinnan i 70 års åldern som var ute på sin morgonrunda och som snällt frågar oss om vi går caminon, om det är så, är vi på fel väg. Vi tyckte väl att pilarna var lite för vita. Men vadå, de kan väl blekas i solen. Vi hade gått rätt rejält fel. De följde snällt med oss till rätt avfart. Sådant värmer.

Det är bra skyltat utmed leden. Men det gäller att vara uppmärksam där det finns många avfarter. Precis som i livet för övrigt. Många gånger trampar vi på rakt fram utan att se vad det finns för andra möjligheter.

Man tränar mycket mentalt på vandringen. Det var det min camino handlade om den här gången. Min kropp och mina fötter var exakt så som jag ville - inga blåsor eller andra åkommor. Jag tränade tålamod, acceptans och uthållighet. Andra ledord var tillit och att inte dra förhastade slutsatser.

Det är lite folk som går. En cafeägare skyller på fotbolls VM. Han säger att fransmännen och tyskarna stannat hemma i år. Det kan nog vara så. Men ju närmre vi kommer Spanien desto mer folk blir synliga. Det är många skolklasser som går. Någon sade att det är tradition att man som skolklass går delar av leden någon gång. Härbärgena är bra. De flesta är väldigt fräscha och rena och har bra sängar. EU har sponsrat med pengar.

Vi går genom medeltida stenstäder, som jag tycker har en viss feeling över sig och små byar.Ett par gånger övernattar vi på hotell. Det är med blandade känslor jag sover i hotellsängen. Men visst är det bekvämt att krypa ner mellan lakan och slippa köa till duschen.

På morgonen i Pontevedra efter att Spanien vunnit över Paraguay med ett mål - möter vi tidigt på morgonen spanjorer som är på väg hem efter nattens firande. Det är stora leenden och glada leenden. Lika härliga leenden som den lilla damen uppvisade på pizzarestaurangen där vi åt en kväll. Vi hade ingen aning om vad vi beställde eller hur mycket. Hon kände sig nog lite uppgiven att inte leva upp till den service hon hade som motto. Vi förstod absolut inte varandra. Hon suckade djupt och såg stundtals bedrövad ut. I sådana lägen gäller det att bestämma sig för att det blir bra oavsett vad det blir. Det är som det är liksom. Nu blev allt till slut bra och för att visa henne uppskattning - tog jag henne i armen - tittade henne djupt i ögonen och sade med min vänligaste röst ett simpelt adios. Vad hon sken upp - ett härligt leende spred sig i hennes ansikte som sedan spred sig över till mig. Vi blev glada båda två. Möten kan uppstå utan ord. Det händer hela tiden, du kan enkelt förmedla känslor och vad du vill bara du öppnar ditt hjärta.

Vi träffar människor från olika länder. En kväll har vi ett trevligt utbyte med två tyska kvinnor.Vi träffar ett gäng svenskar som pluggat tillsammans och nu gör en vandring ihop. Vi bor på samma härbärge vid ett par tillfällen med tre kvinnor från Estland.

Dag tio når vi Santiago De Compostela, detta efter en utmanande uppförsbacke. Inne i staden är det mycket folk. Jag känner igen mig och en härlig känsla sprids i kroppen. Det är något märkligt med denna stad. Det är nog blandningen av det kommersiella ytliga och alla lockelser i form av affärer, barer, restauranger, gycklare och festandet och när det blandas med det kyrkliga, religösa, gudomliga och det inåtvända så uppstår en märklig atmosfär. Folket som är där kan delas upp i olika kategorier. En del är finklädda och har tagit flyget dit. Vi som kommit  till fots, går där med våra sandaler och shorts. Allt blandas och det blir en salig kompott, som känns levande och bra.

Vi bor i Santiago i fyra nätter, precis vid den ståtliga katedralen, som är stadens landmärke. När mitt ressällskap tillfrisknat från en maginfluensa tar vi bussen till Fisterre, som kallas för världens ände. Det var här han flöt i land. Jesu apostel Jakob som gett upphov till leden. Förr brände pilgrimerna sina kläder här som en symbol för en ny början och tack för det gamla. Många tar sig även hit den åtta mil långa sträckan till fots.

För att avsluta med början en inre resa på den yttre vägen - så vad är det då som lockar mig att fortsätta vandra. Jag läser mina dagboksanteckningar ännu en gång:

 "Lidandet finns i någon form i varje människa oavsett religion eller inte. Att vandra caminon kan ge fysiskt lidande i form av skoskav, blåsor, ömmande leder, fötter och ben och nästintill värmeslag. Det mentala lidandet uppstår när du inser att dina förväntningar inte håller eller att dina värderingar slåss sönder. Du måste ge vika för vissa principer - det blev inte som planerat eller då du inser att du inte alls gillar att trängas på liten yta med främmande människor.

Du är dock lika nära njutningen. Den uppstår när du sjunker in i nuet och allt flyter. Du finner en acceptans inom dig. Du lyckas föra ihop det nya som börjat strömma med det gamla. Dina steg blir till en rytm och bildar en melodi - blommorna tycks tala till dig och varje vindslag ger kraft. 

Att se dig själv i och uppleva det flödet och den rytmen om än bara för en kort stund överbryggar allt lidande och ger mersmak."

Ser framemot nästa steg.

Juli 2010

.