Visst gör det ont

För några dagar sedan citerade jag första versen av Karin Boyes dikt "Visst gör det ont när knoppar brister". Oskar (min son) som är en älskare av dikter kommenterar att jag missat den vackraste versen och slutet. Han har rätt, hela dikten bör läsas. Den är så otroligt vacker och kraftfull. Och speciellt slutet.

Det är ju inte bara vårens knoppar som tvekar att slå ut i blom det kan ju också vara våra egna. Det är lätt att hålla tillbaka för rädslan men när vi väl släppt den, när vi låter vårt hölje falla, ja då är det som om vi aldrig gjort annat och tryggheten och tilliten bara finns.

Här kommer denna älskade dikt i sin helhet.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.