Hav och skog

Har varit ute på en skymningspromenad i skogen. Myggens enträgna försök att suga blod ur min kropp kompenserades av fåglarnas upplyftande kvitter. Det fick mig att tänka¨på de olika elementen och dess energier. Jag älskar skogen; doften, renheten och allt det magiska som händer där bara man öppnar upp för det. Men jag älskar också havet. Havet är min längtan. Det är aldrig skogen, inte samma djupa längtan i alla fall. Jag funderar på om det kan ha att göra med att skogen för mig är en självklarhet.,

Som barn byggde vi våra kojor i skogen, spelade brännboll i skogsgläntan, plockade blåbären, fiskade i bastun (nakenbad för herrar som doppade sig i Ätran efter att ha suttit i värmen), lekte kurragömma, åkte skridskor på  naturliga isar, genade i mörkret och kände trygghet. För mig var skogen en naturlig och självklar plats.

Annat var det med havet.

Man kunde vakna en Söndag morgon och få veta att familjen skulle åka till kusten. Detta var lika med havet. Och det kunde vara Falkenberg, Varberg eller Frillesås. Det var lycka. Jag var helt faschinerad av havet, precis som jag är nu, även om jag inte badade. Men då som nu gav havet mig en känsla av frihet, lugn och oändlighet.

Värre var det för min ena syster. Den minsta lilla doft av tång (förr luktade havet alltid tång) kunde få henne att sitta i en stekhet bil i 4-5 timmar allt för att slippa eventuella kväljningar. Om värmen blev för olidlig kunde hon komma ut på filten en liten stund  dock med näsan igentäppt med höger hands fingrar.

Som krydda på moset avslutades en sådan här dag om det var i Falkenberg på Kvarnvingens självservering med pannbiff, sås och potatis.

Så kanske är det så att barndomens avstånd till havet har orsakat (nåja det är ingen större plåga) nuvarande längtan.

Eller så sitter det i generna