Att livet är som spindelväven, skört och tunt.Helt plötsligt blir det inte som det brukar vara.Morgondagen är inte lik gårdagen. Känslor av skratt och glädje bytts ut mot sorg och tårar. Ibland finns inga ord. Och finns de så är det mest banala fraser som kan kvitta. Känslor behöver inte och kräver inte att översättas. Låt känslorna flöda och bli nyckeln till hjärtats helande. Bakom oro finns lugn, bakom otrygghet finns trygghet och bakom ilska finns sorg men så småningom även glädje och skratt. Livet är inte greppbart och ej heller kontrollerbart. Det lever sitt egna egna liv och ger en tankeställaretill mig och dig om vad som är viktigt i våra liv.
Tillbringade en del av kvällen på den mysiga "halvflummiga" lilla marockansk inspirerade restaurangen. (är svag för allt Marockanskt)
Inredningen där ute, ja det är en trädgård med många gröna växter som formar ett tak, är i många starka färger; rosa, blått, orange, turkos, grönt med flera. Färgerna som omsluter mig och de marockanska trä och mosaik möblerna tillsammans med de anspråkslösa och avslappnade människorna som finns där får mig att tappa tid och rum.
När sedan den vegetariska couscous-salladen som jag beställt serveras i en vackert mönstrad skål tappar jag andan lite till. När denna känsla infinner sig vilket den gör när tingen omkring mig är vackra vill jag liksom krypa ur mitt skinn och bli uppäten av justden känslan (det är nästan obeskrivbart men något åt det hållet ).
(Tyvärr indikerade kameran att batteriet var slut, nästan lite ödets ironi, men det var väl en mening med det )
Det finns vissa platser som fångar en mer än andra. Nerja har en given plats i mitt hjärta. Det har också Frigiliana. Första gången jag var här (kommer inte ihåg exakt) var för 8-9 är sedan.Vi hade en veckas avslutning på min yogalärarutbildningen här. Då bodde vi i en dalgång på berget mellan Nerja och Frigiliana. Det var en vacker kursgård med aprikos, persiko och avocadoträd växande utanför huset.En dag vandrade vi längst med floden in till Nerjas centrum. Där hände något. Jag blev helt betagen av platsen. Kände med en gång att hit ska jag återkomma. Det tog 6 år innan jag stod med resväskan utanför blå resturangen igen (när man klivit av bussen rundar man det huset). Nu har jag varit här 3 gånger på 2 år. Jag hittar hela tiden nya saker att utforska. Det låter som om Nerja vore en stor stad. Men det är det inte. Det finns 22.000 fasta invånare och resten sådana som mig. Frigiliana är en liten bergsby 7 km från Nerja. Det är inte alls så stort.
Frigiliana nedan
Ni har planterat er i mitt hjärta.
Jag kommer tillbaka
Hasta luego
Uppstigning 05.40. Det är fortfranade mörkt ute och endast katterna (för det finns det gott om här) är vakna. Jag ska ta bussen till Granada och Alhambra.
Det visar sig vara en hissnande resa men en otroligt vacker bussfärd. Vi åker upp i Almijarabergen och genom ett naturreservat där springer både rådjur (tror jag) och kaniner ett flertal gånger över vägen. Det är serpentinvägar, det går uppåt och uppåt så att det känns i öronen. Trots svindelkänsla så njuter jag av den vackra bussturen som tar nästan 2 timmar på slingriga vägar upp genom bergen.
När jag stigit av bussen i Granada går jag med bestämda steg ut genom busstationen och börjar planlöst gå åt höger. Hallå säger förnuftet, nu får vi allt planera lite. Det funkar inte alltid att bara gå på känsla. Ok då, jag vänder om, letar upp informationen och får sagt till mig att jag måste ta två olika bussar till Alhambra. Det är nio hållplatser till bussbytet. Vadå en van vandrare hade väl fixat det men rätt skönt att slippa gå i värmen även om jag inte har 7 kg på ryggen.
Alhambra visar sig vara ett mäktigt ställe. Och är Spaniens mest besökta turisattraktion.Det är ett moriskt palats, (morer var araber och berber) Som härstammar från 900-talet då araberna härskade i staden.Granada var den sista spanska staden som araberna förlorade 1492 till ett spanskt kungapar.
På bilden syns de snöklädda Sierra Nevada bergen som omsluter staden. Granada ligger vid foten av bergen. Det är en studentstad med ett ansenligt universitet och en internationell känd läkarutbildning.
Ruiner från gången tid.
Alhmabra är byggt i en spansk-arabisk arkitektur mudejar, arkitekturen blev sedan känd i hela världen. Detta är en del av Carlos V palats. Det byggdes 1526. Kom att bli ansett som den vackraste renässansbyggnaden i Spanien.
Det fanns vackra trädgårdar att vandra i. Här var en märklig alé variant av cypress.
Så mycket olika växter . Här apelsiner.
Nu var det inte baraa Alhambra som var sevärt utan hela staden. Egentligen var det för kort tid att vara där en dag. Men det går ju alltid att återkomma. Här en skylt från Gamla stan som var fylld av små gränder. Där var jag den enda person som gick (alltså i den allra äldsta delen ). Lite märkligt, men folk hade väl annat att göra.
Som sagt det var fullt av små mysiga gränder. Granada och speciellt den äldre delen av staden är fortfarande influerat av arbiska kulturen.
Där såldes hantverk och tyger från arabisk tradition.
När jag gick där på gatan fick jag en känsla av att vara tillbaka i Marocko och plötsligt ser jag en restaurang som heter Marrakech. Ett leende förstås.
Är det någonstans man ska äta Serranoskinkan så är det just i Granada. Det vimlar också av Tapas -resturanger.
Mer Marockanskt, ett och annat hus var i den rosa färgen som alla hus (mer eller mindre) är målade i just Marrakech. I det här huset var det ett arabiskt hamann. Tänk om det funnits tid att få slappna av där.
En annan svalkande och trevlig exteriör.
Återigen en mysig gränd.
Marrakechrosa hus.
I dag blev det en jättegod och smakrik paella. Det är ju ändock ett måste i Spanien.
Efter lite shopping och en härlig upplevelserik dag var det dags att bege sig till bussen igen.
Nu råkade jag se att katedralen ( verkar som om alla Spanska städer ståtar med en katedral och de är inte små heller) låg mittemot busshållplatsen. Eftersom jag hade tid så tog jag en runda kring den. Det är alltid en speciell känsla att stå utanför en sådan byggnad. De är mäktiga på något sätt. (därmed har jag inte sagt att jag gillar katolska kyrkan )
Här såldes det te och örter utanför katedralen. Ännu ett arabiskt inslag.
Så var det då dags för återfärd i de slingriga bergen,nöjd och glad med massa nya intryck.Det finns vissa platser som fastnar hjärtat mer än andra (svårt att säga varför) och det har verkligen Granada gjort. Om du åker dit någon gång hoppas jag att du får lika trevligt som jag haft.
(Det som var mindre kul var att jag tappade min mobil någonstans på morgonen)
Nu får Spanskfödde Placido Domingo avsluta denna resa med sången om Granada. Och han gör det på Alhambras utomhus scen
En dåre fri är en omvälvande bok som till viss del är självbiografisk eller kanske helt och hållet. Författarinnan vill inte uttala sig om i vilken utsträckning det är så.
Den handlar om kvinnas kamp mellan psykisk sjukdom, konstnärskap och ett normalt liv.
Här följer ett utdrag:
"Ja nu måste vi sluta", säger hon en dag. "Du kommer nog att få en ny stödlärare på högstadiet. Men vad har du egentligen tänkt att bli ? "Författare" svarar jag snabbt. "Författare" säger hon förvånat "det tror jag att du kan glömma". "Och pjäsförfatttare", fortsätter jag, "och kanske spela med i dom själv på de stora teatrarna. Och film, jag kan skriva för bio och TV. Och rita omslagen till mina egna böcker". Jag kan nästan inte sluta, så mycket vill jag göra.
Jag tror du ska slå författeriet ur hågen. Då måste man inta bara kunna skriva utan läsa också. Du kan ju varken eller. Tänk på något realistiskt du så blir det lättare" "Det är realistiskt för det är det jag vill". "Men du" avbryter stödfröken "....lycka till på högstadiet nu".
Då tittar jag upp och ser på stödfröken. Jag tycker plötsligt fruktansvärt synd om henne. Synd om en människa som inte vet att man kan bli det man vill. Kanske har jag suttit här med en som inte vill vara stödfröken. Jag vet vad jag vill.
