Vissa dagar är förvirringen stor.
I morse bryggde jag mitt kaffe. Trodde jag. En blick på kaffebryggare och jag såg inget vatten i den.Märkligt tänkte jag, hällde jag aldrig i något vatten, eller har det fastnat någonstans, har det blivit stopp.
Jag tar behållaren från plattan och häller i (nytt) vatten och fyller på bryggaren (igen). Precis när jag gjort detta vänder jag blicken mot vänster och vad hittar jag där; en stor kopp nybryggt kaffe.
Otroligt, hur kunde jag glömma det.
Jag lyckas ta mig till jobbet och där upptäcker jag att jag tagit på mig dubbla skärp. Hur kan det ens vara möjligt.
Dessa förvirrade händelser får mig att tänka på kusinen. Hon är ändå ett snäpp värre än mig (måste erkänna en tacksamhet här). För ett tag sedan kommer hon körandes i familjens bil. Svänger in i radhusområdet, där alla har sina egna parkeringsfickor, hon upptäcker att deras parkering är tom och tänker, jaså Hasse är inte hemma än. Hon fattade inte just då att den var tom pga hon körde bilen.
En annan gång kom familjen ut på morgonen och upptäcker att bilen är borta. Oj, någon har stulit familjen Flinks bil. Men efter lite tankeverksamhet och diverse diskussioner om var bilen sågs sist så slutar det med att den hittas på ICA:s parkering ett par kvarter bort. Kusinen hade glömt bilen utanför affären dagen innan då hon var där och handlade.
Det hände också en grej för henne med kaffebryggaren. Hon skulle brygga kaffe på jobbet till arbetskamraterna. Hon fyllde också bryggaren med dubbla vattenmängder och resten minns jag inte Men det slutade i alla fall med att kaffet rann över och hela pentryt fylldes av denna dryck.
Detta är bara några anekdoter.
Nu kanske några av er tänker att det måste vara en förvirrad gen som finns i den där släkten. Och så kanske det är. Men kusinen har läst någonstans att klimakteriet kan uttrycka sig som ett förvirrat tillstånd, så hon är överygad om att det kommer att gå över (förhoppningsvis innan "åldersförvirringen" sätter i gång)
fredag 30 september 2011
lördag 17 september 2011
Att våga tycka till
I går på löpbandet roade jag mig med att fundera på personer jag beundrar eller som jag tycker gör något bra (ett alternativ istället för musik i öronen).
Den person som först dök upp var Mathilda (min dotter 23 år)
Jag tycker hon är modig och jag beundrar henne för hennes engagemang som hon visar när saker och ting (speciellt i hennes närmiljö ) inte är som det borde vara.
Hon har bott i England en tid nu och ständigt klagar hon över hur Engelsmännen skräpar ner. Det finns ingen större respekt hos ortsbefolkningen (detta gäller förstås inte alla) när det gäller att ta hand om pic-nic-skräpet eller istället för att slänga pappret på vägen stoppa det i fickan. Det händer också att de vevar ner bilrutan och dumpar skräp.
Mathilda som förflyttar sig via buss åker igenom massa olika områden och på många ställen är det papper och diverse attiraljer som ligger och skräpar bla på grönområden och i parker.Detta upprör henne och väcker ilska.Så vad gör hon. Jo skriver ett brev till kommungubbarna (eller motsvarande,ja det var det könet som svarade) och klagar på nedskräpningen och undrar varför de inte plockar skräp och städar. Det tog ett tag tills det kom ett svar, nu minns jag inte exakt vad de svarade men det var bla att det är en kostnadsfråga.
För tre veckor sedan kontaktade hon West Midlands bussar, som hon brukar åka med, via mejl. För det som också upprör henne är att det är så många som sitter på bussen och röker, och då inte bara cigaretter utan även droger.
Hon fick också ett svar däriifrån. Det börjar så här:
Dear Ms Larsson
Thank you for your email received on 22 August 2011.
I am very concerned that you saw someone taking drugs and smoking on our
bus services. I understand that this is very offensive and I apologise for
any upset you were caused.
Och det slutar så här:
Some years ago we created an award winning partnership with West Midlands
Police called Safer Travel. I have passed your observations on to the team
at Safer Travel. They focus on crime and anti-social behaviour and bring
private prosecutions whenever appropriate to combat these problems. In
future, you may wish to contact them directly on
safertravel@travelwm.co.uk....."
Jag tycker det är bra att hon säger ifrån och att hon visar att det här är inte OK även om hon bara är en tillfällig boende i staden. Det vittnar om ansvarskänsla och en vilja till förändring för det som inte är bra. Hon gör skillnad.
En annan episod var när hon i ett sammanhang kände sig kränkt och hade blivit av med jobbet på otvivelaktiga grunder.
Hon kontaktar en tidningen och det blir ett reportage. Tack vare detta reportage och Mathildas mod (och ilska, som ju föranledde kontakten) så var det många som vittnade om samma sak och hon blev starkt påhejad och fick många tack.
Det är också att göra skillnad , att våga stå upp och inte buga och ta emot när "översittare"trycker ner.
Den person som först dök upp var Mathilda (min dotter 23 år)
Jag tycker hon är modig och jag beundrar henne för hennes engagemang som hon visar när saker och ting (speciellt i hennes närmiljö ) inte är som det borde vara.
Hon har bott i England en tid nu och ständigt klagar hon över hur Engelsmännen skräpar ner. Det finns ingen större respekt hos ortsbefolkningen (detta gäller förstås inte alla) när det gäller att ta hand om pic-nic-skräpet eller istället för att slänga pappret på vägen stoppa det i fickan. Det händer också att de vevar ner bilrutan och dumpar skräp.
Mathilda som förflyttar sig via buss åker igenom massa olika områden och på många ställen är det papper och diverse attiraljer som ligger och skräpar bla på grönområden och i parker.Detta upprör henne och väcker ilska.Så vad gör hon. Jo skriver ett brev till kommungubbarna (eller motsvarande,ja det var det könet som svarade) och klagar på nedskräpningen och undrar varför de inte plockar skräp och städar. Det tog ett tag tills det kom ett svar, nu minns jag inte exakt vad de svarade men det var bla att det är en kostnadsfråga.
För tre veckor sedan kontaktade hon West Midlands bussar, som hon brukar åka med, via mejl. För det som också upprör henne är att det är så många som sitter på bussen och röker, och då inte bara cigaretter utan även droger.
Hon fick också ett svar däriifrån. Det börjar så här:
Dear Ms Larsson
Thank you for your email received on 22 August 2011.
I am very concerned that you saw someone taking drugs and smoking on our
bus services. I understand that this is very offensive and I apologise for
any upset you were caused.
Och det slutar så här:
Some years ago we created an award winning partnership with West Midlands
Police called Safer Travel. I have passed your observations on to the team
at Safer Travel. They focus on crime and anti-social behaviour and bring
private prosecutions whenever appropriate to combat these problems. In
future, you may wish to contact them directly on
safertravel@travelwm.co.uk....."
Jag tycker det är bra att hon säger ifrån och att hon visar att det här är inte OK även om hon bara är en tillfällig boende i staden. Det vittnar om ansvarskänsla och en vilja till förändring för det som inte är bra. Hon gör skillnad.
En annan episod var när hon i ett sammanhang kände sig kränkt och hade blivit av med jobbet på otvivelaktiga grunder.
Hon kontaktar en tidningen och det blir ett reportage. Tack vare detta reportage och Mathildas mod (och ilska, som ju föranledde kontakten) så var det många som vittnade om samma sak och hon blev starkt påhejad och fick många tack.
Det är också att göra skillnad , att våga stå upp och inte buga och ta emot när "översittare"trycker ner.
Love you
tisdag 13 september 2011
Attraktionslagen
Nu vet jag att det är sant, att det man önskar får man. Men det måste mogna. Precis som fröet du sår i jorden, det tar en tid innan det växer, innan det blir synligt över jord, ytterligare en stund innan grodden slår ut och ett tag till innan det står i full blom.
Om du sått många (olika) frön samtigt så kan det bli jobbigt. Speciellt om skörden behöver tas om hand samtidigt.
En kvinna (på en kurs) sade en gång, var lite försiktiga med vad ni önskar för när det slår in kanske ni måste göra ett val.
Om du sått många (olika) frön samtigt så kan det bli jobbigt. Speciellt om skörden behöver tas om hand samtidigt.
En kvinna (på en kurs) sade en gång, var lite försiktiga med vad ni önskar för när det slår in kanske ni måste göra ett val.
lördag 3 september 2011
Att bejaka ett behov
Någon frågade mig varför jag bloggar. Det är väl en bra fråga. Och jag har funderat på det.Svaret blir att jag alltid skrivit och har ett behov av det. Alltså jag bloggar av rent egoistiska skäl. Att skriva får mig att må bra. Det är ett sätt att få tankar och känslor på plats i det mentala kaos som ibland råder. Det handlar också om att öppna dörrar till andra världar. Jag ger mig själv möjlighet att ventilera aktuella händelser. Det är mitt sätt att vara kreativ. Min pappa målade tavlor, likaså min son, som också skriver, liksom min dotter gör. Har en syster som fotar och målar (vill bara förtydliga konstnärsjälens släkskap).
Det är också utvecklande För det mesta har jag ingen aning om vad jag ska skriva om när jag sätter mig vid tangetbordet (precis som nu, visste inte alls vad dagens text skulle handla om ) Jag vet bara att nu är det dags, det är något som pockar på inom mig. Ibland blundar jag och då kommer ofta en rubrik. Än så länge har jag dock inte fixat rubriken till den här textet så det blir intressant att se vad den kommer att heta.
Tillbaka till anledningen av min bloggs födelse. Den föddes egentligen ur en känsla av tomhet och en aning rastlöshet. Det var mellan nyår och trettonhelgen. Julen var över och Mathilda hade åkt tillbaka till England och Oskar flyttat till göteborg. Allt var tyst, lugnt och stilla. Då insåg jag också att nu börjar en ny tid i livet Jag behöver inte (i alla fall inte dagligen) finnas till för mina barn och inte på samma sätt som innan. Jag var tvungen att lägga min tomhetsenergi på någonting. Och eftersom bloggen är nutidens (offentliga ) dagbok så blev det rätt naturligt för mig att skapa "Bloggen för mammor med barn i eget boende". Det går dock inte att blogga om dessa känslor hur länge som helst, man måste liksom vidare. Så jag bytte inriktning efter ett tag och nu fylls den med det som finns i hjärnan och hjärtat för stunden.
Jag skriver som sagt när behovet att skriva knackar på. Det finns inget tvång eller någon "nu-måste-jag-skriva" känsla. Jag skriver för min egen skull (som jag alttid gjort) men visst är det kul (annars skulle jag ljuga) när någon mer läser den. Och visst är det roligt om jag inspirerar, väcker tankar eller igenkännande hos andra.
Det är också utvecklande För det mesta har jag ingen aning om vad jag ska skriva om när jag sätter mig vid tangetbordet (precis som nu, visste inte alls vad dagens text skulle handla om ) Jag vet bara att nu är det dags, det är något som pockar på inom mig. Ibland blundar jag och då kommer ofta en rubrik. Än så länge har jag dock inte fixat rubriken till den här textet så det blir intressant att se vad den kommer att heta.
Tillbaka till anledningen av min bloggs födelse. Den föddes egentligen ur en känsla av tomhet och en aning rastlöshet. Det var mellan nyår och trettonhelgen. Julen var över och Mathilda hade åkt tillbaka till England och Oskar flyttat till göteborg. Allt var tyst, lugnt och stilla. Då insåg jag också att nu börjar en ny tid i livet Jag behöver inte (i alla fall inte dagligen) finnas till för mina barn och inte på samma sätt som innan. Jag var tvungen att lägga min tomhetsenergi på någonting. Och eftersom bloggen är nutidens (offentliga ) dagbok så blev det rätt naturligt för mig att skapa "Bloggen för mammor med barn i eget boende". Det går dock inte att blogga om dessa känslor hur länge som helst, man måste liksom vidare. Så jag bytte inriktning efter ett tag och nu fylls den med det som finns i hjärnan och hjärtat för stunden.
Jag skriver som sagt när behovet att skriva knackar på. Det finns inget tvång eller någon "nu-måste-jag-skriva" känsla. Jag skriver för min egen skull (som jag alttid gjort) men visst är det kul (annars skulle jag ljuga) när någon mer läser den. Och visst är det roligt om jag inspirerar, väcker tankar eller igenkännande hos andra.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)