Att bejaka ett behov

Någon frågade mig varför jag bloggar. Det är väl en bra fråga. Och jag har funderat på det.Svaret blir att jag alltid skrivit och har ett behov av det. Alltså jag bloggar av rent egoistiska skäl. Att skriva får mig att må bra. Det är ett sätt att få tankar och känslor på plats i det mentala kaos som ibland råder. Det handlar också om att öppna dörrar till andra världar. Jag ger mig själv möjlighet att ventilera aktuella händelser. Det är mitt sätt att vara kreativ. Min pappa målade tavlor, likaså min son, som också skriver, liksom min dotter gör. Har en syster som fotar och målar (vill bara förtydliga konstnärsjälens släkskap).

Det är också utvecklande  För det mesta har jag ingen aning om vad jag ska skriva om när jag sätter mig vid tangetbordet (precis som nu, visste inte alls vad dagens text skulle handla om ) Jag vet bara att nu är det dags, det är något som pockar på inom mig. Ibland blundar jag och då kommer ofta en rubrik. Än så länge har jag dock inte fixat rubriken till den här textet så det blir intressant att se vad den kommer att heta.

Tillbaka till anledningen av min bloggs födelse. Den föddes egentligen ur en känsla av tomhet och en aning rastlöshet. Det var mellan nyår och trettonhelgen. Julen var över och Mathilda hade åkt tillbaka till England och Oskar flyttat till göteborg. Allt var tyst, lugnt och stilla. Då insåg jag också att nu börjar en ny tid i livet Jag behöver inte (i alla fall inte dagligen) finnas till för mina barn och inte på samma sätt som innan. Jag var tvungen att lägga min tomhetsenergi på någonting. Och eftersom bloggen är  nutidens (offentliga ) dagbok så blev det rätt naturligt för mig att skapa "Bloggen för mammor med barn i eget boende". Det går dock inte att blogga om dessa känslor hur länge som helst, man måste liksom vidare. Så jag bytte inriktning efter ett tag och nu fylls den med det som finns i hjärnan och hjärtat för stunden.

Jag skriver som sagt när behovet att skriva knackar på. Det finns inget tvång eller någon "nu-måste-jag-skriva" känsla. Jag skriver för min egen skull (som jag alttid gjort) men visst är det kul (annars skulle jag ljuga) när någon mer läser den. Och visst är det roligt om jag inspirerar, väcker tankar eller igenkännande hos andra.