Vi träffas på Zaras i Brunnsparken och vandrar gatan upp, slänger ett öga på Nillsons sortiment men det är i Johanssons affär hon hittar sandalen med det mesta guldet.
Hungern tar över och stegen vandrar lätt nerför trappen till Pizza Hut i nordstan. Där sitter vi nu isolerade från övriga världen, känns det som. Ja, vi har ingen aning om, ifall det snöar eller om det helt oväntat kommit en värmechock från sydligare breddgrader. Det finns nämligen inga fönster i restaurangen, vi är helt isolerade från omvärlden. Det enda som påminner oss om att vi är kvar i Göteborg är ölen som heter Eriksberg. Som tur, är den god och väl kyld och rinner lätt ner i strupen.Det är kusinen som är mest hungrig, hon äter en tjock, smal pizza, tyvärr utan att bli mätt. Vi snackar om barnen. som vi brukar göra och om livet i det stora hela. Det känns som om vi nu, i vår ålder, sitter mer och mer med ett facit i hand. Ett facit som grundar sig på erfarenhet och som bara kan fås i en viss ålder.
Vi undrar om det kanske har mörknat ute.Vi betalar till den trevliga servitrisen och styr kosan till posthotellets murriga lokal. Där intar vi varsitt glas vitt vin och fortsätter samtalet om livets förgänglighet.
Vi avslutar kvällen med god choklad från pressbyrån. Första köpet gör vi på pressbyrån vid huvudentren. Vi hinner äta upp chokladen precis innan vi når pressbyrå nummer två inne i centralen.Kusinen slinker in där och köper ytterligare en chokladpralinask som vi smaskar i oss.
Vi skrattar hjärtligt åt våra choklad tokerier.
Är det något vi är bra på kusinen och jag
så är det att skratta.
Och det är jag glad för.