Kärlek och Försoning

Började kvällen med "På spåret" hade bestämt mig för att se på det och stanna kvar på SVT. Skulle inte zappa. Såg framemot Skavlan. Men kommer på mig själv tittandes på "Lets Dance". Byter snabbt kanal. Klockan är 21.27. Landar i  "Skavlan" och Alex Schulmans bekännelser om sin papparoll. Han säger "Trots att jag är medveten om de fel min pappa begick mot mig så kommer jag att traumatisera min dotter, jag får väl betala terapin för henne". Tack Alex Schulman. Jag har aldrig läst din blogg (eller någon annans) men du säger det jag tänker. Eller för att citera min kloka dotter som vid 15 års ålder säger ( vet exakt var vi var, bilen jag körde hade precis passerat familjen Bloms på Rågvägen ) "Vi är alla skadade mer eller mindre" med en självklar röst.

Det är ju så det är.Vi vill så väl i vår kärlek till våra barn. Men kan inte alltid leva upp til den, därför att vi har våra mönster, vi bär vår ryggsäck, vi släpar gamla släktklenoder och vi sår omedvetna frön. Dessa frön växer så smånigom upp, utan vår vetskap och därför kan vi inte heller gallra bort dem.

Programmet fortsätter med temat försoning. Och kanske är det den svåraste uppgift vi ställs inför; att försonas med våra fel och svagheter. Att dra upp rötterna och se på det ogräs vi en gång sådde utan att egentligen mena det.

Jag lever !