De vackra dörrarnas by

Har i dag varit i min favorit by Frigiliana.

Följande står att läsa i en broschyr:
Frigiliana– Andalusiens vackraste by är en historisk pärla uppe i Almijara-bergen. Byn som är något av en förort till Nerja är ett traditionellt fäste för kulturpersonligheter och har vunnit flera spanska utmärkelser för sin oförfalskade spanska charm, och arkitektoniska skönhet.
Invånarna i Frigiliana är mycket stolta över sin by, och ser till att hålla den förbluffande ren och vacker. Att vandra nedför Frigilianas smala kullerstensgator och bevittna arkitekturen och människorna är som att befinna sig i en annan plats och tid!

Det vilar verkligen en speciell atmosfär över denna lilla ort.
Ett lugn sprider sig inombords när jag kommer dit.( Det som naggar det lite i kanten är att för en vecka sedan försvann en Holländsk kvinna här eller det var det ställe man sist såg henne. Det sitter lappar uppe i hela byn och även i Nerja om att hon är saknad. Men hon kanske försvunnit frivilligt.)

Att vandra runt i byn ger många vackra vyer och det är en njutning att se alla vackra dörrar, fönster och blommor.

Pasta carbonara ala Spain.

Det är spännande att beställa in en klassisk maträtt i Spanien. Fick för mig att att jag skulle äta pasta carbonara häromdagen. Visst kan det finnas avvikelser men lite väl stort svängrum var det allt när det istället för en rå äggula eller hela ägget låg små bitar av kokt ägg över pastan som simmade i en mjölk blandning.
Men som jag sade en gång till kompisens mamma (i början av -70 talet) som vid en skolavslutning gjort fina räksmörgåsar till oss, "Är man hungrig så går allt ner" vilket jag sedan fått äta upp.

Ett axplock av dagen

Blir uppfylld av att promenera på morgonen. (Återigen morgonstund har guld i mun ) Hittade en väg som skulle kunna liknas vid ett  svenskt eljusspår. Det var kantat av olvträd och en rad joggande spanjorer och en och annan engelsman. (stark gissning).

Doftande och vackert

    Denna helg har det varit "helg" (med tanke på midsommar) i Spanien också. De har firat San Juan (ett helgon). Då samlas familjer och släkt på stranden, slår läger och sover över i tält eller vindskydd.Tänder eld, grillar och har det trevligt tillsammans.  

Jag undrade vad det var för ett träd (botaniskt kanske det är en buske). Såg sedan att det var avokado.Det syns väldigt dåligt på bilden. Det var samma färg på bladen och frukten.

Är det något som spanjorerna är bra på så är det att hålla rent. Denna dam har sopat på torget varje dag sedan jag kom. De syns lång väg med sina oranga kläder. Ett stort plus för att det är så rent.

Mr Big i Nerja ?

Han sätter sig vid bordet jämte mig. Jag känner igen honom.Funderar på vem han liknar. Plötsligt vet jag vem han är ( lik i alla fall). Det är ju Mr Big från "Sex and the city". Det börjar fara runt i huvudet, olika tankar; vad skulle han göra på en liten sylta (vilket uttryck ) i Nerja. Men han kan ju faktiskt vara Spanjor och kanske född och uppvuxen i Nerja. Han ser ju lite Spansk ut med sitt mörka hår. Kollar om det är någon annan som verkar känna igen mannen. Han borde ju vara känd i de flesta länder, jag hör tyska, norska och holländska, men ingen tycks lägga märke till honom. Efter  diverse dividerande med mig själv bestämmer jag mig för att det är han, Mr Big.

( Vid efterforskningar på Wikipedia står att läsa följande Chris Noth (som han heter, är född i USA) har setts under de senaste två somrarna koppla av i Ocean Beach, New York med vänner och familj.)

Ok då, det var väl inte han.

Inte Spanien utan tonfisk och lök.

Tonfisk kanske inte är så spanskt. Men för mig är det förknippat med Spanien. För 4 år sedan då jag gick Santiagoleden åt jag minst en burk om dagen i 4 veckor. Alltså minst en burk, ibland flera. Det hade ju inte varit så konstigt om jag aldrig mer velat tänka tonfisk.Men med mycket lök, både gul och röd så smakar det fortfarande bra (jodå lite andra ingredienser också). Appropå lök så är den helt underbar i detta land. Stark aromig och levande.

Pinsamheter

Jag bjuder gärna på mig själv och mina egna misstag (vilket jag ju gör nu). Men ibland finns det gränser..Jag är uppfostrad med att dra ur antennkabeln till TV:n vid åskväder. Detta gjorde jag förstås i natt också. I morse när jag skulle sätta på tv:n för att sluka morgonens nyheter var den helt död, förutom en blå remsa som sade ingen eller svag signal. Jag försöker fixa till felet genom att dra ur och sätta in kabeln flera gånger om och om igen. Men utan att lyckas. Svär en lång ramsa över com hem för att de inte klarar ett åskväder (ja det bottnar i en tidigare erfarenhet).

När jag kommer hem på eftermiddagen sätter jag på TV igen i tron om att com hem fixat det hela. Men icke, ingen eller svag signal möts jag återigen av. Lagom frusterad letar jag upp telefon nummret och sitter i kö i 10 minuter innan jag får förklara mitt problem. Mannen på andra sidan ledsagar mig genom sladdar och kablar men kan inte förstå problemet. Och just då när problemet tycks vara som svårast att lösa inser jag att det är lampkontakten som jag tror vara min antennsladd. Ja de ser väldigt lika ut. Detta klarar jag inte av att säga just då utan tiger (även om jag inombords skrattar och tänker typiskt mig).Han säger att det jag kan göra är att byta ut antennsladden och se om det fungerar med en annan. Även ringa på hos grannarna och fråga om de har samma problem, han kan i och för sig inte se att det är ett avbrott i mitt område, men man kan ju aldrig veta. Fungerar inte de här tipsen så får jag återkomma och då skickar de en tekniker.
Jag säger att jag ska absolut pröva hans förslag och lovar återkomma om det inte hjälper.

Jag lever min längtan

Många bloggar och de flesta visdomord handlar om att leva sin drömm.
Jag däremot lever min längtan.
Nu är det sjätte året så här års som jag hänger mig ut genom fönstret, tar ett djupt andtag, blundar, hör fåglarna kvittra där borta i skogen, visualiserar doften av nyklippt gräsmatta och med fantasins hjälp lockar fram havsbrus i öronen.
Som jag längtar.

Om jag förverkligar min längtan
blir det då min drömm ?

Hav och skog

Har varit ute på en skymningspromenad i skogen. Myggens enträgna försök att suga blod ur min kropp kompenserades av fåglarnas upplyftande kvitter. Det fick mig att tänka¨på de olika elementen och dess energier. Jag älskar skogen; doften, renheten och allt det magiska som händer där bara man öppnar upp för det. Men jag älskar också havet. Havet är min längtan. Det är aldrig skogen, inte samma djupa längtan i alla fall. Jag funderar på om det kan ha att göra med att skogen för mig är en självklarhet.,

Som barn byggde vi våra kojor i skogen, spelade brännboll i skogsgläntan, plockade blåbären, fiskade i bastun (nakenbad för herrar som doppade sig i Ätran efter att ha suttit i värmen), lekte kurragömma, åkte skridskor på  naturliga isar, genade i mörkret och kände trygghet. För mig var skogen en naturlig och självklar plats.

Annat var det med havet.

Man kunde vakna en Söndag morgon och få veta att familjen skulle åka till kusten. Detta var lika med havet. Och det kunde vara Falkenberg, Varberg eller Frillesås. Det var lycka. Jag var helt faschinerad av havet, precis som jag är nu, även om jag inte badade. Men då som nu gav havet mig en känsla av frihet, lugn och oändlighet.

Värre var det för min ena syster. Den minsta lilla doft av tång (förr luktade havet alltid tång) kunde få henne att sitta i en stekhet bil i 4-5 timmar allt för att slippa eventuella kväljningar. Om värmen blev för olidlig kunde hon komma ut på filten en liten stund  dock med näsan igentäppt med höger hands fingrar.

Som krydda på moset avslutades en sådan här dag om det var i Falkenberg på Kvarnvingens självservering med pannbiff, sås och potatis.

Så kanske är det så att barndomens avstånd till havet har orsakat (nåja det är ingen större plåga) nuvarande längtan.

Eller så sitter det i generna