Varje gång jag sprungit (kanske ska tillägas att jag tycker bara det är kul att springa på löbandet,naturen har jag till annat) ställer jag mig själv frågan varför motståndet (många gånger) är så stort innan jag hamnar där. För när jag väl tagit mig över 3 km:s gränsen (vilket går snabbare och snabbare) och kommit förbi 4 km så kommer jag in i andra andningen och därefter övergår det mer till att bli fysisk meditation.
Behållningen efteråt är ett klart sinne, spänningar som gett vika och massor av ny energi. Det känns också som om det sker en hopsamling av de olika delarna som ryms inom oss. Allt blir så mycket mer centrerat, precis som med yogan.
Ja jag känner mig faktiskt lyckligare efter en genomkörning på löpbandet (spelar självklart ingen roll var det utövas) och tycker det är bra att svensk sjukvård receptbelägger fysisk aktivitet.
Som gammal långlöpare får jag bekänna att ett sorts "motstånd" fortfarande sitter i de första kilometrarna. Eller, kanhända: motståndet är 'omvandlat' o uppfattas i mitt sinne mer som en långsamhet, det tar lite tid innan kroppen är 'i löpning'. (Springer var o varannan dag, och i mina 'glansdagar' blev det ibland två pass om dagen). Slår mig när jag läser det du skriver: det är som om det tar tid för kroppen att samla sig, fokuserar. När det är gjort är kropp o sinne förenade.
SvaraRaderaJavisst är det märkligt med detta motstånd när slutresultatet är så underbart;kropp och sinne förenade.
SvaraRadera