Nattsudd

Jag vandrar andralång hemåt. Tittar upp mot himlen och inser att trots att klockan snart är 11 på natten så är det faktiskt ljust ute. Himlen är klarblå och månskäran som lyser ner mot jorden ger det lilla extra ljuset som får kroppen att spritta till. Jag kommer till Allmännavägen som är min favoritgata.Den gör inget större väsen av sig men innehåller ändå så mycket.Jag plockar en klase av syrenbusken som dinglar ut mot vägen vars rötter tillhör Gathenhelmska reservatet. Jag myser och flyktiga tankar kommer och går. Plötsligt befinner jag mig på min barndomsgata. Jag har som många gånger förr hoppat av Kullabergsbussen och går Boråsvägen hemåt i min ensamhet,därför att jag valt det. En och annan bil stannar och frågar om de ska köra hem mig. Nej tack jag går,säger jag till svar oavsett om det är tio minus eller plus ute. Mina lyckligaste stunder i livet har jag upplevt när jag i min ensamhet i natten fått känna in atmosfären från luften, tittat upp mot skyn och tagit in energin som strålat ner från stjärnorna och ja allt det andra som finns där ute som inte går att ta på. I kväll myste jag lite extra av att se stenabåten ligga vid kajen och höra sorlet från Oceanens uteservering.

Ytterligheter

Det var ett tag sedan. Kanske är det för att jag inte vill krysta fram något. Jag vill att orden ska strömma fritt utan för mycket värkarbete. Dessutom är jag upptagen med mitt nya projekt, Holistisk yoga. Så intressant. En yogaform som ger möjlighet att gå på djupet in i kroppens dunkla och bortglömda vrår. Med simpla medel, som alltid i yogans värd, kan du hitta nya energigivande källor och bortglömda reservoarer att fylla ditt väsen med.

 

 

Vad jag länge insett, är att det inte alltid är så lätt att stå med ena foten i yogan och den andra i vardagsverkligheten som består av motsatsen. Det vill säga, en värld av prestation, bedömningar, värderingar, strävan, stress och allt annat som det innebär att undervisa i grundskolan. Yogan står för motsatsen. Jag har märkt att ju mer jag yogar och mediterar desto större blir längtan bort från världen som är inriktad på prestation. När jag befinner mig i ytterligheten, där lugnet och icke-värderandet råder inser jag hur skönt och harmoniskt livet verkligen kan vara.

 

 

Dessa känslor får mig att undra vad mänskligheten håller på med. För vems skull håller vi på att slita ut oss, för vems skull jagar vi prestige och beröm, för vems skull måste vi hela tiden bevisa att vi är tillräckligt bra och kunniga.

Just nu hittar jag inget bra svar, så till dess "the show must go on". Eller?