En hyllning

Min dag i går gick i sportens anda. Först tog jag hand om mina muskler på gym-maskinerna sedan konditionstränade jag 40 min på löpbandet. Älskar av någon anledning att springa och sega mig (ställer maskinen på brant uppförsbacke) uppför på löpbandet. Har kommit på att jag är en slitvarg. Ingen explosiv sprinter i alla fall. Kvällen blev också sportfylld, halvliggande i soffan med uppmärksamhet på idrottsgalan.Jag ryser av dessa idrottsprestationer. Är uppvuxen med en idrottstokig far Främst med tonvikt på längdskidåkning, fotboll och friidrott.

För mig handlar inte sport om resultat (det klart att jag häpnar över en storslagen vinst och jag säger inte nej till ett världsrekord) utan snarare om den insats som krävs av dessa kvinnor och män..Jag ska inte bli långrandig men om fotboll finns mycket att säga. Tänk en VM-match. Vetskapen om att miljontals människor i hela världen ser samma sak som jag gör just då ger mig (för att använda Gunde Svans uttryck) ståpäls.Det infinner sig en känsla av värdslig samhörighet. Fotboll kan utövas av alla oberoende av ålder, kön, utbildning, ekonomi och nationalitet.Det ger dessutom, glädje,spänning, upprymdhet, förväntan och mycket annat. Ja det är många gånger underhållning på hög nivå. Precis som all idrott är (nåja jag har ju mina favoriter förstås).

Det som mer får mig att rysa är tanken på vad dessa utövare går igenom. Självklart måste de också känna  leda, irritation, brist på motivation, orkeslöshet och allt annat som vi andra upplever. Men de besitter en drivkraft, envishet, målmedvetenhet och vilja av stål som jag beundrar. Det måste de ju ha. Det kan ju inte bara vara pengar som driver på.

Sist men inte minst vill jag nämna kvinnan som är f.d simmerska. Hon har inga armar och bara ett normalt ben. Hon sjöng i går en av mina favoritsånger "You Raise Me Up".....och säkert har idrotten många gånger lyft (höjt) upp både henne och många andra på olka sätt.