Det är farligt att leva man kan dö.

Vad ska jag äta Hur ska jag motionera. Hur kan vissa röka trots att de vet riskerna.Varför fortsätter vi sola när vi numera vet att det är livsfarligt.Varför är det inte obligatoriskt för alla människor att utöva yoga, meditation och mindfulness som på senaste åren visat goda resultat inom psykvården, fängelser, arbetsplatser och skolor när det gäller att eleminera stress och få mer mental balans.

Vilken kostinriktning är bäst. Självklart säger LCHF:arna att deras är den enda och rätta. Raw food:arna håller på sin levande föda och sina gröna smoothies som tycks bota både det ena och det andra. Auyrvedan ger mer personliga kostråd just för att få bort den obalans du har i kroppen. Miljövännerna propagerar för mer vegan och vegetarisk kost. Och så vidare.

Finns det något rätt eller fel.

Hur kommer det sig att vissa som "slarvat"med kosten, motionen, röker och hunnit sätta i sig en och annan alkoholhaltig dryck under sin livstid blir över 90 år ( kanske skrattade de mer ) Och det finns andra som levt mer exemplariskt efter olika råd från diverse experter som inte ens hinner över 60 strecket.

Självklart spelar många faktorer in hur vi mår och hur länge vi lever. Kost, motion, rökning,socialt umgänge, stressnivå, jobb och mycket annat, tex att skratta, ha kul, att unna sig saker som ger glädje (tror jag personligen är viktigt), att vara snäll mot sig själv, kontakten med sin själ och en viss nivå av kultur (plus lite annat) tror jag är livsviktiga saker.

Jag tror också om vi stannar upp och vänder blicken inåt så får vi små vinkar om vad som är rätt i tiden just för mig. Jag tror inte heller man kan bunta ihop alla och säga att så ska du göra. För det som passar mig, det jag tycker är kul, det som ger mig glädje (att springa på löpbandet, yoga, vandring, teater t, ex) kanske inte alls tilltalar en annan. Likadant tror jag att det kan vara så med kosten. För vissa passar den ena dieten men inte för en annan.

Även om vi alla är människor så är vi ändå unika, detta pga våra gener.
Så kanske är det generna som styr mest i slutändan.

Det viktiga är väl att hitta sin väg och försöka leva ett så glädjerikt och balanserat liv i det ögonblick som är för vi kan faktiskt dö snabbare än vi tror.

Ett gott skratt förlänger livet

112

Kan man ringa 112 och be att få bli hämtad pga av solsting i soffan?
Eller kan man fylla i en blankett hos kriminalvården om att få bli utsläppt
Ja, jag ironiserar över mig själv (lugn... jag lovordar kärlek också).

Det är rätt fantastiskt hur jag lyckats stanna kvar i detta boende i så många år (snart 7 år) men antagligen  är jag en seg och envis gammal get ( det är ju nästan en stenbock).

Jag är en utemänniska, jag älskar sol, vindar, dofter, färgerna som finns i natur och hav,atmosfären av den ultimata grillningens extas, den glada somriga dukningen, ropen och skratten som hörs från bersån eller från andra sidan syrenhäcken.

Istället (nej, jag är inte bitter) sitter jag plågad i soffan med en västersol som utan svårigheter tränger sig in genom persiennglipporna och ger en svettrand i panna, ryggslut och armveck.


Tur att det finns bordsfläktar.

Glorian

Man behöver inte vara ett helgon för att ha en gloria. Alla har vi en (enligt kundaliniyogan). Det är ett energifält som omsluter huvudet, från öra till öra (precis som på helgonbilderna). Den är som en balanspunkt mellan det fysiska och det andliga inom dig. Den är också sammankopplad med tredje ögat (vårt säte för intuitionen) som sitter i pannan mellan ögonbrynen.

Glorian kan vara precis som alla andra energifält runt oss, antingen i balans eller obalans.
När glorian är balanserad utsrålar du styrka och har ett fokuserat sinne. Du är i ett flöde med universum.
Du lyssnar inåt och litar på din intuition. Du har förmåga att manifestera dina tankar, drömmar och visioner.

Obalans yttrar sig som humörsvängningar, sinnet blir stirrigt, oroligt och ofukuserat. Endokrina körtelsystemet  påverkas också.

Förutom specifika yogapass så kan du genom att vara sann mot dig själv, kommunicera på ett rakt och ärligt sätt och meditera regelbundet (lyssna inåt) skapa balans i glorian.

SAT NAM
(sanning är min identiset)

Tid Tillit Tålamod

Dessa ord var mina hörnstenar under en period i mitten på 90-talet.
Det var då jag började. Ja började leva mer medvetet. Började dra i handbromsen allt oftare.
Förstod att det bara är jag som har ansvar för hur jag mår, hur mitt liv formas, vad jag ger ut, vilka
projektioner jag sänder till andra men också vilka projektioner andra sänder ut.Vilka förväntningar jag väljer att leva upp till och vill leva upp till. Hur nöjd jag är med mig själv,osv.

Egentligen visste jag allt detta redan som tonåring.
Det var under mina "filosofi-lördagar" på sängen i min ensamhet som jag fick svar på frågor jag ställde.
Varje Lördag några timmar drog jag mig undan kompisar (följde mitt innersta behov) och njöt av min egna tid (innan det dags för fest och skoj).Redan då förstod jag att om jag fokuserar på något väldigt starkt och bestämmer mig för att inte ge vika så kommer det att uppenbaras.Vilket det många gånger också gjorde (hade aldrig hört talas om Law of Attraction). Jag minns också att innan jag gav svar på någonting vände jag uppmärksamheten mot hjärtat och inväntade ett tecken. Jag lyssnade mycket inåt och detta utan att ha läst en enda (visste inte ens att det fanns) bok i ämnet "följ ditt hjärta", "lyssna inåt", "du har alla svar inom dig" etc. Jag älskade också mig själv utan att behöva läsa någon bok om hur jag skulle gå tillväga. Allt bara fanns där, naturligt och självklart.

Åren går och ekorrhjulet börjar snurra. Hem,barn och jobb behöver sin tid. Autopiloten går på allt oftare och ibland är den till och med påkopplad under vilan.

 Men så en dag (som tur var) vaknade jag med frågan vart är jag på väg. Den riktning jag en gång hade intagit på sängen under "filosofi-lördagarna" vart tog den vägen? Hur ofta stannar jag upp och inväntar svaret från hjärtats innersta? Men det finns ju ingen tid skriker jag till mig själv.

Det var då dessa tre T blev till mitt mantra. Jag började påminna mig om att ge mig själv mer egen tid.Jag började träna tillit i alla möjliga sammanhang och som en effekt av denna träning insåg jag att utan tålamod skulle det inte bli lätt.   
I samma veva börjar det trilla böcker över mig med budskap om personlig utveckling, öppna inre dörrar, så mediterar du bäst etc. Det är då jag inser att jag tappat bort den naturligt inneboende och intuitiva förmågan om livet.

Jag måste börja om. Jag börjar mediterar.Men också att läsa en massa böcker. Nu i efterhand kan jag tycka att alla böcker inte är till en fördel. Det blir för mycket intellektualisering av något som finns naturligt på det intuitiva och även känslomässiga planet inom oss.

Men samtidigt så blir jag glad för de har gett mig en bekräftelse på att det jag spontant och naturligt insåg, kände och upplevde som ung är något vi alla redan har inom oss. Jag förstår också att det är lätt att tappa bort det. Jag minns att Ania (som jag mediterade hos) sade att vi behöver egentligen inga böcker, kunskapen finns inom oss.

Och jag håller med. Böckerna finns redan skrivna inom var och en av oss.

Vikten av fysisk aktivitet

Varje gång jag sprungit (kanske ska tillägas att jag tycker bara det är kul att springa på löbandet,naturen har jag till annat) ställer jag mig själv frågan varför motståndet (många gånger) är så stort innan jag hamnar där. För när jag väl tagit mig över 3 km:s gränsen (vilket går snabbare och snabbare) och kommit förbi 4 km så kommer jag in i andra andningen och därefter övergår det mer till att bli fysisk meditation.
Behållningen efteråt är ett klart sinne, spänningar som gett vika och massor av ny energi. Det känns också som om det sker en hopsamling av de olika delarna som ryms inom oss. Allt blir så mycket mer centrerat, precis som med yogan.

Ja jag känner mig faktiskt lyckligare efter en genomkörning på löpbandet (spelar självklart ingen roll var det utövas) och tycker det är bra att svensk sjukvård receptbelägger fysisk aktivitet.

Vårens känslor

När kom allt det gröna. Hänger liksom inte med.Det känns som om det var i går jag satt i fönstret och suckade över de kala träden och den livlösa ån. Nu är allt grönt och ån har fått nytt liv.
Det får mig också att inse hur mycet vi (jag) påverkas av det som händer i naturen. Den gröna färgen blir som healing, fåglarnas kvitter väcker sinnet, vårdoften öppnar hjärtat och alla vitsippor och maskrosor blir som en kryddig kompott som nästan får en att kippa efter andan. Allt det pånyttfödda är så otroligt vackert och hela jag känner mig som ombytt. Och precis då, när allt srålar som mest upptäcker jag att det inte går att ta in, inte allt. Det känns som en molande värk och jag inser att till och med det vackra kan göra ont.

Jag kan förstå att Karin Boye uttryckte att det gör ont när knoppar brister.,
Jag avslutar med sista versen i den dikten.
Läs och njut av den underbara texten.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

.